Hitchcocks Vertigo har vid första anblicken en ganska rak och inte alltför komplicerad intrig, men som i många av hans filmer sker en kovändning mitt i filmen.
Som Jacob Lundström skriver i en krönika i Aftonbladet var mordet på Marion Crane i Psycho en riktig chock för publiken - "det hör inte till vanligheterna att filmens huvudperson mördas efter 40 minuter". I Vertigo är det Madeleine Elsters "självmord" som utgör den stora överraskningen.
Eftertexterna skulle nästan kunna komma rullandes redan efter Madeleines död eftersom huvudintrigen har "löst sig", men som tittare sitter man ändå kvar och intresserar sig för vad som ska hända med karaktärerna - och snart kommer nästa vändning som triggar igång handlingen igen.
Stephen Farran-Lee jämför i sin intervjubok, Östergren om Östergren, Klas Östergren med Hitchcock: "Uppdragen i Hitchcocks filmer kan se så viktiga ut, kan se ut som själva anledningen till att man ser filmerna. Men efteråt är det ofta märkligt svårt att pussla ihop vad filmerna så att säga egentligen handlat om. Till och med när man har sett dem många gånger. Intrigen är på det sättet paradoxalt oviktig. Men dialogen, samspelet, den psykologiska spänningen i de enskilda scenerna minns man redan från första gången. Livskänslan, om man så vill."
Även om jag inte håller med om att intrigen i deras verk är "oviktig" finns det en intressant poäng med Farran-Lees resonemang; nämligen att själva upplösningen inte utgör huvudmålet med Östergrens och Hitchcocks filmer/romaner utan att intrigens väsentliga syfte är att presentera karaktärerna. Detta är tydligt i Östergrens romaner, till exempel Gentlemen, där målet med romanen inte alls är att den invecklade intrigen ska få en upplösning, utan att få lära känna de två karaktäristiska bröderna Morgan.
Twisterna är onekligen viktiga i båda deras verk, men de skulle inte betyda något utan den där abstrakta "livskänslan" som Farran-Lee nämner; den som gör att man aldrig slutar engagera sig för karaktärerna. De känns helt enkelt levande - långtifrån platta stereotyper designade för att passa in i en lätt glömd mordgåta vars enda syfte är att ge en "aha"-effekt. Nej, det här är karaktärer man tycker sig lära känna, som om de fanns på riktigt, och som dröjer sig kvar i ens minne långt efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar